Ett ömsesidigt behov

Nej… Nej, det är faktiskt inte varken roligt eller givande längre.

Något som däremot känns givande, och framförallt rogivande, är min trädgård. Maken får mest blodstörtning av den, men på mig har den motsatt effekt. Den ger mig frid i sinnet och något för händerna.

Jag har odlat ett helt annat intresse i några år nu. Det har varit väldigt roligt och intressant. Lärorikt rentav! Men nu har det gått i stå. Glädjeämnena förbyts i frustration och framgångarna är obetydliga. Den ursprungliga glöden har falnat. Det är nog helt enkelt dags att gå vidare. Bryta ny mark – eller i alla fall mark som legat i träda i bra många år vid det här laget.

Var hos föräldrarna tidigare ikväll och fick med mig hela bagageluckan full med revor och tovor och tomatplantor. Det var nävor och vinkor och små blå pluttiga gulliga blommmor och några högre och några andra och några som kanske kan bli något och en massa timjan. Citrontimjan och gråtimjan. Den där timjan har jag haft med hem förr. Flera gånger. Den envisas dock med att inte ta sig men modern envisas med att tro att det kommer att gå, för hos henne är den fullständigt vildvuxen och under ständig utbredning. Det är helt enkelt svårt att tro när man ser beståndet där att den inte ska erövra även mina domäner. Men hittills med tämligen magert resultat…

Medan maken altansnickrat så har jag krupit runt på berghällen och rivit i klippskrevorna. Skapar kanske ett stenparti. Och kanske en rosenrabatt. Om något av alla tovor och revor och timjan tar sig. Och taklökarna. Och allt det där andra som jag inte vad det är. En rosenpelare är tänkt också. Det är den gamla stubben till den nedkapade tallen som står som fundament. Ovanpå har det monterats en stålställning. Och så har vi planterat rosor runtom som förhoppningsvis ska klättra uppför stubben och vidare upp i stålställningen och hänga som ett rosenregn i rött och vitt inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi får väl se…

Just nu är trädgårdsprojektet, i all sin obetydlighet, mer lyckosamt än min andra hobby. Den känns mest som en börda just nu.

Jag får väl känna efter i några dagar så jag inte fattar några förhastade beslut. Men frågan är om inte det redan mognat fram lite sådär undermedvetet ett längre tag… Om jag rannsakar mig själv och tänker efter så vet jag nog varthän jag är på väg.

Jag vet var jag är behövd och vad jag behöver.

Min trädgård är i stort behov av omvårdnad och min själ likaså. Jag tror att jag har en lyckosam kombo här.

Vårda era trädgårdar och era själar mina vänner. Och klipp huvudet av alla slemmiga sniglar!

Godnatt.

Hola Mexico!

Noterar i dagens statistik att jag haft en besökare från Mexico. Hej, hej. Kul att du tittade in. Hoppas att du habla sueco för annars var det nog inte värst givande. Fast å andra sidan…

Har annars en läsare i Finland också. Misstänker brorsonen – hej, hej V. En i Danmark och några i Norge med. Kul. Jag känner mig så internationell tack vare era visiter. Fortsätt titta in! Du från Mexico får gärna slänga in en liten solstråle också. Och en mexikanarhatt…

Kan ni den här rebusen förresten?

 Det var en populär rebus i min ungdom.

Vet inte varför jag kom att tänka på den nu… Fast det vet jag ju förstås.

Idag är det tisdag fast ändå torsdag på något sätt. Och redan på torsdag är det lördag. Och torsdags-lördagen följs av en fredags-lördag och en lördags-lördag. Depressionen har lättat avsevärt. Och lättar än.

På jobbet idag skulle jag rensa bort ett tecken ur broshyren jag jobbade med. Det skulle bort ur alla fyra språklagren och jag gillar ju att rensa så jag körde ett rejält rens på alla på en gång. Det var tydligen några hundra. Förvånansvärt många hann jag tänka innan misstanken riktigt hann slå rot och jag tänkte på något annat. Jobbade vidare. Ett långt tag. Upptäckte ett irriterande fel som smugit sig in löjligt många gånger… Säkert tio ”m” hade fallit bort och jag satte enträget dit nya. Så plötsligt insåg jag! Ihhhhh!!! Jag hade rensat bort alla ”m”. Vartenda ett i alla språklager.

Inte bra. Vad mer hade jag gjort. Sedan jag rensade…

Jag ctrl-Z-ade mig bakåt i tiden och fick en stillsam tripp tillbaka i den gångna timmens arbete…Ogjorde det gjorda. Till sist dök teckenrenset upp. Alla mina ”m” återbördades. Phu! Så började jag om: Rensade tecknet som skulle rensas – fast denna gång bara själva tecknet. Och gjorde sedan om alla manövrar jag gjort en gång tidigare och sedan backstegat tillbaka. En tidsresa i väldigt liten – och fruktansvärt ointressant – skala.

Sedan såg vi på film och käkade popcorn! Ungefär.

Det enda negativa med onsdags-fredagar är att firman inte erkänner dem som fredagar och därför inte sanktionerar vår fredags-frulle-tradition. Nej förresten. Inte ens det är negativt. Who nees a fredagsfrulle på en onsdagsfredag liksom? Inte jag.

Vi ska snickra på i helgen byggare Bob och jag. Handla vagnsidor också. Tror det betyder att vi närmar oss slutfasen. Den slutgiltiga. Vi har satt en deadline på bygget. 9 juni ska det vara klart. Annars….

Tja. Annars är det väl inte klart då.

Nu ska jag sova för i morgon är en annan dag. I morgon kan vara dagen då Maj sparkar ut oktober och isbjörnarna lämnar kvarteret till förmån för mördarsniglarna…

Sov gott min vänner, wherever you are

Deppig

Allt är som alla andra försomrar. Rådjursjävlarna käkar upp rosorna och tulpanerna. Skatjävlarna hoppar in i köket och gör kaos med kattmaten och kattapan kommer hem och ser ut som om hon gått en rond mot en grizzlybjörn. Maken och jag snickrar på altanen – och – också nästan exakt precis som föregående sommar – så tycker vi att det ser ut att vara klart snart. Bara ett par dagars arbete kvar! Jajamensan. Sedan kan vi ta itu med kanten längs huset, gräsmattan, riva byshan, plantera tomater och tukta rosorna. Som rådjursjävlarna har ätit upp…

Maj ångar på som ett speedat ånglok och vårångesten har mig i ett järngrepp. Snart är hela sommaren förbi och vi har inte ens en enda vettig semesterplan! Jag har inte ens tagit in en bukett med vitsippor! Och vädret sen då… Allvarligt?! Om inte värmen kommer snart så skriker jag. Och skriker jag så blir ungarna oroliga och allt känns ödesmättat katastrofalt på något sätt. Utom för rådjuren som stilla tuggar vidare på allt som skulle kunna ge lite fägring till den vildmark vi kallar trädgård.

Undrar om jag inte är lite deprimerad? Jobbet är jobbigt också. Eller jobbigt och jobbigt… Det är det väl kanske inte, men det känns som om jag borde tycka det. Åtminstone lite. Annars är jag nog inte deprimerad. Och definitivt inte utbränd. Det regnar i alla fall där. Tror till och med att det regnar mer där än någon annanstans i hela västra götaland. Men det har jag inget belägg för. Det är bara en känsla… Vad som nu är ”bara” med känslor…

Ungarna är inte riktigt krya heller. Det hostas och hostas och hostas som bara den! Sådär kan det ju inte hålla på. Inte nu. De har en massa kul för sig i deras skolor och ska de behöva missa det bara för att oktober helt plötsligt infunnit sig i Maj? Är det rättvist? ”Den blomstertid nu kommer….” Pyttsan! De enda som gnolar på den låten med någorlunda inlevelse nuförtiden är väl rådjursasen.

Rådjuren. Till vänster om växthuset. 

Min garderob är i obalans. Det hänger några stackars klädtrasor där och ser sjaviga ut. När jag hängerdem på mig ser de ännu värre ut. Det är lite för mörkt också. Klädbeståndet. Svarta byxor, murriga koftor, grått, svart, svart, mörkt, mörkt blått. Muntraste plagget är ett sorts gråaktig olivgrönt gammalt linne.

…Ahhhhhh!!!! Måste handla också. Fan. Jag ska skriva en lista och gå kategoriskt till väga.

1 par sommarbyxor. Ljusa.
3 fina linnen i färger som matchar de ljusa byxorna
1 fin sommarkofta
1 par somriga skor
2 sommarlångskjortor

Oj vad trött jag blev nu. Måste sova så jag orkar ge mig ut i höstrusket i morgon.

Godnatt.

 

Något har gått fel på vägen

De senaste två tillfällena då maken och jag åkt in till stan har det krånglat med biljetthanteringen på bussen. Jag veeeeet att detta är ett uttjatat ämne och att västtrafik snart inte kan få mer skit för sitt ”nya” biljettsystem än de redan fått. Men ändå… jag måste också få säga mitt.

Det började med att sonen glömt sitt busskort i någon väska på någon helt annan plats. Han fick låna makens. Maken och jag skulle ändå åka tillsammans så vi bestämde att vi skulle åka på mitt kort båda två. Det var laddat med hundratals kronor så det var inga problem. Så kom bussen. Den hade gula automater, de som krävs för att man själv ska kunna betala för två personer med ett kort. Dessvärre var de gula automaterna ur funktion.

Jag gick fram till chauffören och bad honom stämpla på två vuxna.

- Nej, sa han, jag vet inte hur man gör.

- Men… vad ska jag göra då? frågade jag.

- Du får säga till att det är mitt fel, svarade den nu irriterade chauffören snäsigt.

- Vore det inte bättre om du lärde dig ditt jobb så jag slapp tjuvåka muttrade jag och gick därifrån. Och skickade in en sms-biljett för att inte hamna i diskussion med en kontrollant ifall en sådan skulle råka dyka upp. Man vet ju aldrig hur det skulle gå…

Så igår nyttjade vi kollektivtrafiken igen. Nu var det jag som råkade ta ”fel” jacka och därför var utan kort. Maken skulle stämpla oss båda på sitt. Det fanns ingen gul automat på bussen och helt ärligt så kändes det lite kymigt att gå fram emot chauffören för att be honom stämpla två. Det nya systemet är ju inte så nytt längre, det har ju några år på nacken så nog kan väl de flesta chaufförer ändå detta? Nej… Igår sa chauffören helt sonika att apparaten där framme inte fungerade. Tyvärr kunde han inget göra för att vi skulle kuna åka två på ett kort. Ändå såg apparaten där framme vid chauffören inte ett dugg trasig ut. Den hade upplyst display med stora tydliga digitalsiffror på. Vi blev återigen uppmanade att tjuvåka. …men det gjorde vi inte. Vi messade. Igen. Med stigande irritation!

Jag vet inte vems felet är att vi har ett så sjuuuukt invecklat biljettsystem i våra bussar och spårvagnar, jag vet inte heller vem det är som är ansvarig för att utbilda chaufförerna i detta system men jag vet att ingen tar något som helst sorts ansvar för skiten. Hur svårt kan det vara? Krävs det mångårig utbildning på tekniska högskolor för att lära sig hantera det här systemet? I så fall är det hög tid att skicka dit chaufförerna för snart tröttnar nog till och med de mest hängivna kollektivtrafiknyttjarna på det här eviga strulet.

OM det är så att Västtrafik INTE VILL att man ska åka två personer på samma kort så får de väl meddela det? De säger ju att man kan åka hur många man vill på det där förbannade korten. FAST DET KAN MAN INTE!!!!

Jag vill åka kollektivt av alla möjliga anledningar,  men man tappar ju snabbt lusten när det så ofta är så fruktansvärt svårt. Och när man bemöts på ett otrevligt sätt av chaufförer som såkert å sin sida också är frustrerade för att de inte kan utföra sitt jobb.

Vi har varsitt kort allihop i den här familjen. Vi har laddat dem med hundratals kronor för att vi alltid ska kunna åka kollektivt. Kunna låta bilen stå… Vi vill ha ett milöjvänligare samhälle med mycket mindre biltrafik. Vi har införskaffat alla de här korten, och laddat dem med alla dessa hundratals kronor för att göra det så enkelt som möjligt. Men – och det här är kanske unikt för oss – ofta är det något kort på vift, eller någons kort har lyckats ta ”slut” och då lånar vi av varandra. EFTERSOM KORTEN INTE ÄR PERSONLIGA och för att man ska kunna ha just den här friheten.

Men det går förbannat dåligt.

Västtrafik, eller staden, eller statsministern eller varför inte kungen – NÅGON borde ta ett helhetsgrepp på den här situationen och lösa den. En gång för alla.

Det kan inte vara omöjlig att hitta ett system som är lika lätt för kunden att använda som för chaufförerna att lära sig. Jag tycker mig ändå ha en känsla av att ha haft lättare att resa kollektivt i såväl Kina som Ungern så det finns erfarenheter att hämta. Kanske till och med på närmre håll – hur funkar det i övriga Sverige? Någon som kan upplysa mig?

Så. Nu känns det  bättre.

Nya vanor!

Jag vet inte hur det är med er men själv tänker jag alltid ”Neeeeeej…. när folk börjar att snacka om nya vanor. Det har en aura av präktighet om sig det där kavata utropet. Så, som några av nog har märkt så kör jag lite motvalls på de här redigpelleprylarna. Blir tant anti.

Mina nyårslöften (nyårslöften låter också sådär besvärande redigt i mina öron) de senaste åren har till exempel varit:

• Att lära mig dricka whiskey. Det gick inte bra…
• Att lära mig att dricka konjak. Det gick inte heller bra.
• Att sluta löpträna. Det sistnämnda är faktiskt det löfte som stått sig bäst – fortfarande så här in i femte månaden har jag inte löpt en meter. Success alltså!

Nu i fredags var vi, hela familjen på grek-turken (http://www.gp.se/matdryck/krog/budget/1.926855-taksim-kok-bar) och käkade ihop med familjen KP och det var så himla trevligt. Så enkelt att bara traska ner till restaurangen 100 meter ner för gatan och beställa. Såg även andra bekantingar där och det gav ännu mer känsla av helt enkelt trivsamhet.

”Vi skaffar en ny vana” sa jag till maken. Vi skippar fredagsmyset hemma i tv-soffan och går ut i stället! Vi bor ju så himla centralt här med restauranger och bowlinghallar inom om inte gång- så åtminstone cykelavstånd. Låt oss hojta till på fejan och föreslå käcka fredagsalternativ och så ser vi om någon hänger på. Och om ingen gör det kan vi ju bowla själva – vi är ju fyra som vi är!

Det var lite förvånande att jag sa så eftersom jag ju egentligen är mot nya vanor. Jag är emot gamla också. Fast eftersom jag är väldigt repetetiv i mitt beteende så kanske jag inte är emot gamla vanor egentligen. Men rent mentalt är jag det. Jag är ju dessutom emot det löjliga uttrycket…

Det behöver inte vara en ny vana. Det kan bara vara en liten modifiering i beteendet. Att någon gång lite oftare än vad som sker nu, äventyra sig iväg på någon light-variant av fredagsskojigheter. Typ restaurang i närheten, bowling, en drink på hotellet…

Om man gör det några gånger kanske det blir en vana.

Jag får bearbeta min inställning till det då. Om det händer.

Till dess, ha en skön söndagkväll.

 

 

En spricka i fasaden

Personliga egenskaper är väl inget man direkt skaffar sig. Det är väl snarare så att man föds med dem, eller hur? Man är som man är liksom. Ett av mina drag är tidsmani. Jag ogillar att vara sen, ogillar att inte ha koll på tiden i största allmänhet. Vill veta även om det är semester. Blir helt enkelt stressad av att inte veta vad klockan är slagen. Jag har dessutom ganska lätt för att ha koll på tiden. Vaknar av mig själv innan klockan ringer på morgonen för min ”inre klocka” säger ifrån. ”Nu” säger den, och då öppnar jag ögonen och sträcker ut handen och stänger av alarmet på väckarklockan redan innan den gett ett enda ljud ifrån sig. I alldeles rätt tid.

Det är inte heller någon match för mig att beräkna tiden – om jag ska vara någonstans en viss tid så funderar jag på avståndet, räknar på ungefär hur lång tid det tar att färdas den sträckan, dubblar tiden och ger mig av i mycket, mycket god tid.

Mitt lokalsinne är nämligen inte alls särskilt väl utvecklat. Kan utan att blinka åka fel på en rak, enkelriktad gata om det vill sig väl. Fråga mig inte hur för jag har ingen aning. Ena sekunden vet jag var jag är och i nästa är jag borta från radarn! Swosh.

Så, med lite irrfärder, broöppningar, trafikstockning, missade avfarter och andra spännande incidenter som kan inträffa så anländer jag på utsatt tid på utsatt plats. Nästan jämt.

Och ja, jag tycker det är irriterande med människor som kommer för sent. Som alltid kommer försent. Som mer eller mindre sätter det i system att komma sent. Jag försöker att inte gnissla tänder allt för högljutt, men jag gnisslar. Och knyter näven i fickan.

Men en gång om året händer det något med mig. En blotta i min personlighet rivs upp och jag klarar plötsligt inte av att beräkna tiden. Inte alls. Inget år. Deklarationen.. Jag har aldrig gjort den i god tid. Hittills aldrig för sent heller, men preciiiis i sista sekunden varenda gång. Ni andra sista-sekunds-deklaranter i västra götaland, det är mig ni har sett i mysbraller och morgonrock inne på inlämningsstället en minut i de senaste seklerna.

Jag upptäcktetill min stora fasa och förskräckelse igår kväll att min deklaration inte var gjord! Inte nog med att den var ogjord, den var oefterlängtad också! Jag ville verkligen inte. Hela kvällen gick och den bara fortsatte att inte göra sig själv. Som på rent trots! Typiskt mig att få en deklaration i trotsåldern…. Till sist var det just ingen tid kvar att försöka vänta ut den längre. Fick bita i det sura äpplet och greppa pennan. Åhhh, alla dessa ångestfyllda minuter av komplett motvilja. Sedan var det klart! Som tur var så kunde jag, för första gången, göra det på nätet så jag slapp slänga mig i bilen och panikköra in till stan (fast å andra sidan kändes det lite rumphugget).

Så fick jag höra i morse att de hade förlängt tiden med ett helt dygn!

Jag var alltså – helt ovetandes visserligen – ute i god tid. Nåja, någorlunda god tid i alla fall.

En spricka i fasaden behöver inte alltid vara något dåligt. En spricka i fasaden kan vara det endla ljusinsläppet ibland.

Irriterande personliga egenskaper kan vara bra. Och dåliga. Och ibland kan till och med de dåliga vara bra och de bra dåliga. Det beror lite på vilket humör man är på den dagen.

Nu ska jag sova för det har jag längtat efter hela dagen. D.ä var lite förtvivlad över att han kommer att sova bort (vaddå bort?) typ 14 år av sitt liv – enligt någon lärare – och själv tyckte jag det lät rätt skönt. Skulle kunna ta alla 14 i ett svep känns det som just nu. Fast hälften av dem är väl redan förbrukade för min del…

Godnatt.

Grillad och grillat

Solen är här det gillar jag,
köttet är mört det grillar jag.

Vilken fantastisk första maj!

Shit pommes frites och Jesus Christ!

I fredags kväll när maken och jag satt och snackade lite över ett glas vin slog det oss plötsligt att vi hade sålt av den ena bilen. Man kan ju tycka att man borde ha koll på såna grejor men det är banne mig lättare än man tror att glömma sådana detaljer. Vi pratade om d.ys match i Torslanda och d.äs matcher i Ytterby och vem av oss som skulle vart och hur vi ev. skulle sammanstråla framemot kvällen.

- MEN jag har ju ingen BIIIIIL?! HUR ska jag komma till Kungälv?

Som väl är så gick det att lösa med samåkning, ett resande som vi båda egentligen förespråkar varmt, men som just den här gången fallit oss ur hågen.

I morgon blir det lite samma – maken är ledig och jag ska ha bilen. Hur ska han då kunna fixa med någonting? Byta däck på nämnda bil till exempel…

Han får fixa tapas istället. Det behövs också göras.

…hoppas bara att alla ingredienser finns i skafferiet…

Det kommer att lösa sig det här med en bil. Bara vi kommer över den här initiala chocken och lär oss planera logistiken lite bättre. Kommunikation, kommunikation, kommunikation…

Stadsteatern har satt upp the Big Book. Visst låter det märkligt? Men, men.. vi ville se den och idag var tiden inne. Eftersom föreställningen är fyra timmar lång så skulle jag boka lite paus-snacks åt oss tänkte jag. Men se det gick ju inte. Hittade på deras hemsida att man kunde välja mellan korv, oliver och ost till mellanmål och att detta gick fint att boka i förväg. Fast inte via telefon och inte heller via hemsidan. Man kan bara boka paus-snacks i foajebaren innan föreställningen börjar.

Jaha… Maken och jag for in till staden i god tid. Mölade i oss en äcklig McDonaldsburgare (och shit-pommesfrites som vi inte hade tid att klaga på för vi hade bråttom) i det charmlösa shoppingghettot ”femman” och tog oss raskt upp till teatern. För att boka paus-snacks. Men se det gick ju inte… Nä, teatern hade ju öppnat insläppet redan kl. 12.30 och paussnacksen var slutbokade redan kl. 13.15 berättade en vänlig själ i foajébaren.

Vår föreställning som började 15.00 och vi var på plats trekvart innan. På tok för sent för att boka något alltså. Snopet. Och lite irriterande faktiskt.

Men, vi njöt ett glas vin innan – vi hade ju gott om tid.

I första pausen löpte vi som gaseller upp till baren och fick beställt snabbt och enkelt och kunde njuta av ytterligare ett glas i godan ro. De som hamnade längst bak i kön till baren gick miste om den lilla lyxen.

Foajébaren är så himla trevlig. Man känner sig som kulturelit när man sitter där och tuggar oliver och sippar rödvin, lite som en sta´bo en stund. Som om man är med. Inte alls som en fotbollsmorsa i förorten.

Själva bibeln i teatertolkning var en stundtals rolig historia, stundtals väldigt tjatig och ett tag faktiskt direkt sövande. Men jag tror att man har större behållning av den om man läst boken lite mer noggrant än vad jag har gjort. Eller för att vara helt ärlig: jag har inte läst boken. Knappt ens en ”Det-bästa-version”… Jag har försökt några gånger men kommer inte igenom släktuppräkningen i första kapitlet ens. Det är en förfärligt tjock bok. Och språket är inte något vidare. Känns lite omordernt på något vis.

Fast det var bra. Kanske kunde de kokat ner den till två timmar för att hålla tempot uppe….

Hemma igen och prinsesstårta och Mästarnas Mästare med sönerna. Det är inte så illa att vara fotbollsmorsa i förorten heller. Och så fick jag ju sminka av mig igen och det var skönt.

Nu funderar jag på att gå och lägga mig. Är lite trött och i morgon är det fest och då vill man ju vara pigg.

Godnatt.

Så

Stå på er! …annars gör någon annan det…

Det har väl egentligen alltid varit så att sjuksyrror har fått för såligt betalt. Som en gammal, sunkig svårbrytbar tradition liksom.

Vi var ju inlagda d.ä och jag. Särskilt d.ä. Själv var jag ju bara med som sällskap.Vilket fantastiskt bemötande vi fick! Sonen hade ju önskemål och farhågor redan innan så han ringde och fick ett mycket tydligt, sakligt och vänligt mottagande. Ingen stress, inga överslätande lögner, inget överlägset förmyndarbeteende…

När vi kom dit var det samma sak; idel vänliga, proffessionella människor som med en aura av lugn och trygghet lotsade sonen igenom den ena proceduren efter den andra. Och mig med för den delen. Det var skönt att bryta ihop lite sådär lagom då d.ä sänktes ner i narkos och mitt liv liksom rämnade en smula. Sättet de bemötte mitt barn (och mig) på gjorde mig fullständigt överväldigad, lugn och trygg.

Såväl syrrorna som all övrig personal gjorde vår vistelse på sjukhuset till en i stort sett behaglig och fullständigt odramatisk upplevelse.

När jag åkte hem idag tänkte jag på syrrornas ständigt pågående kamp för högre lön och kände en stor ilska. Varför – VARFÖR?! –  har de inte redan mycket bättre betalt?

Sätt igång och strejka syrror! Ta inte jobb med löjligt låg lön.

Ni är värda så mycket mer.

Fula fiskar och några fina

Brorsan och jag ligger i fejd. Inte med varandra, utan med delar av fiskbeståndet uppåt kusten. Det luktar rättshaveri och rutten tång lång väg och vi har snart nått vägs ände vad gäller tålamod och stillatigande överseende. Nu skissar vi på motaktioner och rustar för krig! Fast det är i ärlighetens namn är det mycket snack och lite verkstad.

Än så länge….

Medan lagens kvarnar tuggar och mal gnisslar vi tänder och gnuggar geniknölarna. Kanske kommer fiskens fula trix att gynna hästarna i slutändan. Curlade hästar i Hästhagen. Det ni!

Nåja. I väntan på startskottet av nästa kapitel i den historien så är det mycket fotboll. Ständigt denna fotboll.. Nej, det orkar jag inte älta idag.

D.ä ska opereras i morgon. Han fick höra talas om att man kan bli sövd med mask istället för med spruta och det tyckte han lät bra.  …bättre. Jag trodde inte det var något man kunde be om bara sådär hursomhelst, så jag vägrade ringa och kolla upp saken. Så då ringde han själv. Och jodå, läkaren han fick tag i ska definitivt tala med narkosläkaren och tror nog att det ska gå att ordna.

Det var en mycket nöjd son som efter några minuters småsnack om tider och svält och andra förhållningsregler inför morgondagens ingrepp höll fram luren mot mig. Jag stod som fallen från skyarna. Mitt lilla barn hade ju talat som en ung man. Jag blev stolt och rörd över hans välartikluerade och vänligt ställda frågor och imponerad över hur han tog till sig all information. Mot slutet frågade läkaren honom om någon av hans föräldrar hade något att fråga om varvid sonen la handen över luren och tittade på mig: Vill du tala med läkaren, mamma? Tja, jag tog luren och sa ”Hej” och ”ja, nä… det verkar väl som om sonen har fått all information han behöver - eller är det något mer?” varvid läkaren svarade ”Nej” och hej då och vi ses i morgon.

Jag har lite ångest inför det här ingreppet. Eller rättare sagt; jag har jättemycket ångest. Jag kan inte tala om det mer för jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Så nu talar vi inte mer om det.

Den yngre sonen har temavecka och kör idrott på heltid. Idag var det capoeira och frisbee-golf. Väldigt roligt tydligen. Inte capoeiran men golfen. Av någon outgrundlig anledning berättade jag att det finns en frisbee-golf-bana i Skatås och på frågan om vi inte kunde åka dit snart hörde jag mig själv svara ”Ja”. Vilket konstigt svar?! Jag är häpnadsväckande dålig på nästan alla sporter och då alldeles särskilt de som innehåller något med attiraljer som ska hystas i något väderstreck. Jag kan inte kasta. Definitivt inte åt något förutsägbart håll i alla fall. Antar att jag bör be  d.y ta med sitt nya (av farfar ärvda) trangia-kök så vi inte svälter ihjäl därute i skogen medan vi försöker avsluta hystandet.

Igår var vi ute på ön där jag växte upp. Vi tog en lång promenad längs med klipporna vid havet och det var alldeles underbart. Den saltmättade luften gav mig livskraft och ro i själen. Avslutningsvis åt vi den ljuvligaste fisksoppa jag ätit på länge på en restaurang med utsikt över det solblänkande havet.

Det var en skön dag.

Jag ska tänka på det i morgon när jag sitter på sjukhuset och väntar.

Godnatt mina vänner.